Överdriv inte tågets fördelar
Tåget är den bästa arbetsplatsen, lönsamt för arbetsgivaren, avkopplande för affärsresenären… Men det gäller att inte maximera tågets fördelar, skriver Mattias Goldmann i sin krönika, från ett tåg någonstans mellan Bangkok och Stockholm.
”Ursäkta, jag är på tåget, det fanns bara biljetter kvar i tyst kupé så jag kan inte prata nu.” Det säger killen i kostym på andra sidan mittgången – fast vi inte alls sitter i tyst kupé. Lite senare hör jag den halvkända kvinnliga hållbarhetschefen i raden framför mig ursäkta sig på sin telefon; ”jag hör inget, det är så dålig täckning, det bryts, hallå…” – samtidigt som jag har perfekt täckning.
Så går det till när den ambitiösa medarbetaren överdriver tågets fördelar. Visst är det en bättre arbetsplats än det trånga, bullriga flyget där man bara får ha på datorn en liten stund, och visst är det härligt att vara mer ostörd än på kontoret – men ska önskan om arbetsro verkligen gå så här långt?
Efter tre år i Bangkok för en svensk myndighet är det dags att åka hem. Myndighetens klimat- och miljöpolicy slår fast att man ska välja ”mer hållbara alternativ”, så då får det bli tåget tänker jag – och får nej. Enbart om jag flyger ersätts resan, jag får inte ersättning motsvarande billigaste flygbiljett, får inte ens ta tåget en del av sträckan. Så när jag bestämmer mig för att inte bryta mot policyn, får jag betala vartenda korvöre själv.
Så går det till när den kostnadsmedvetne arbetsgivaren går till överdrift i att spara pengar på att klimatengagerade medarbetare tar tåget. Kanske gamblar de på att den där miljömuppen betalar ur egen ficka, och får rätt i det korta perspektivet – men det är riskabelt att inte leva som man lär.
Precis före Gävle tar det stopp. Jag hade just messat att jag skulle komma hem till Stockholm till sen middag, men det ska bli framåt tre på natten innan vi rullar in på Centralstationen. Tågpersonalen är änglar; allt i restaurangvagnen bjuder de på – och då händer inte det man tror, ingen roffar åt sig allt utan det finns för alla. Barn blir trötta, vi vuxna med småbarnsabstinens turas åt att berätta sagor eller leka med dem. Tjejen i rött tar kontakt med killen i hoodie som hon sneglat på. Min medpassagerare, tandläkaren från Bollnäs, blir en ny vän som jag lovar besöka snart. Någon känner igen mig och lanserar en affärsidé på klimatområdet som jag senare investerar i.
Så går det till när tågets kontaktskapande potential går till överdrift. Vi blyga svenskar får skärpa oss – en helt vanlig tågresa räcker för att ta kontakt. Det är mycket lättare på tågets restaurangvagn än i flygets trånga korridor, och SJ Loungen i Stockholm, Göteborg eller Malmö är lysande för nätverkande.
På tågresan från Mali till Senegal blir ett långt matstopp redan vid första stationen. På perrongen beställer några en matbit, andra ser det och blir hungriga, sen ser några att det dröjer innan de där får sin mat, så de hinner fika hos mostern ett par kvarter bort, sen ser de som nyss ätit färdigt att andra knappt börjat äta, så de hinner ta sig en öl… Nervöst sitter jag ensam kvar på tåget tills jag frågar konduktören hur länge vi egentligen ska stanna. ”Monsieur”, svarar han i förebrående ton, ”så fort alla har ätit färdigt åker vi förstås direkt.”
Så går det till när man överdriver tågets fördelar att man äter bättre än på flyget och att man kan hinna sträcka på benen lite på stationerna. Sverige är mer lagom; att kunna förbeställa varmrätter och ta sig ett glas vin eller en öl medan landskapet rullar förbi är perfekt.
Text: Mattias Goldmann